Om och om igen har jag funderat på hur jag ska formulera mig. Det är, för mig, ett stort steg. På fler än ett sätt. Jag släpper en säkerhet, en trygghet. Samtidigt är det en miljö jag knappt vistats i på över två år. Jag känner mig inte riktigt hemma i den längre. Så det är dags att gå vidare.
När jag var sjutton år började jag, en revolterande och skrikig tjej med rakat hår, praktisera i en fotobutik. En korrekt och strikt dam lärde mig allt jag kan. Hennes man stod för det gemytliga och fria tänkandet. Praktik övergick i sommarjobb som övergick i fast anställning. Anställda har kommit och gått och även ett ägarbyte har skett på vägen. Ett ägarbyte som gav nya idéer och inriktningar. Som gav mig mer ansvar och visade mig att jag kan själv.
Jag har varit föräldraledig i två omgångar. Men återvänt och det har känts som jag aldrig varit borta. På gott och ont kanske. Jag bestämde mig för att plugga på högskola ett par år. Under tiden var jag tjänstledig. Egentligen visste jag inte om jag skulle gå vidare eller återvända. Det är en stor trygghet och det hade varit kul att låta butiken och personalen få nytta av mina nya kunskaper. Kanske gå all in och bli rejält duktiga på e-handel, med den osäkerhet och nya värld som kommer med det. Samtidigt som det finns en trygghet i att placeras i ett kontor, få bestämda uppgifter och göra dem dag ut och dag in.
Jag vet inte hur jag rundar av femton år av mitt liv. Jag gillar inte att etikettera folk men i femton år har jag varit kopist, butiksbiträde och webbansvarig. En stor del av min identitet sitter trots allt i arbetsplatsen jag spenderat den mesta av min vakna tid på och med människor jag umgåtts mer med än min egen familj.
Jag förstår delfinerna. Ajöss och tack för fisken sa allt.
