Det känns ganska givet att man sitter och lyssnar på Thåström. Just nu. Mannen som följt med genom livet, på ett eller annat sätt. Kanske är det därför tonårssmärta och festivalnostalgi skakar om mitt inre vid genomlyssning av nya skivan. Texten är ny, innebörden densamma. Melodin är annorlunda, musiken välbekant. Rösten är och förblir den som alltid varit. Hjärta smärta.
Nu har inte nya låtarna fått någon egen innebörd (än) så visst är de gamla bättre. Men Thåström kommer för evigt bli älskad och förlåten. Vi kommer alltid ha Arvikafestivalen och Eriksbergshallen.