Herr Ågren passade på att flytta in här strax innan mannen for till Berlin. Han höll mig förvisso sällskap i den tomma sängen men sedan klängde han sig fast på min rygg och har vägrat släppa taget. Detta har lett till många tunga steg i den grå sörjan, med allt vad det innebär. Saker som ställts in, dagar jag gått och lagt mig för natten direkt efter jobbet och alla de där borde- och måstepunkterna som helt enkelt skjutits upp. För att jag inte kan. För att jag inte orkar. Den där tyngden över bröstet som gör att varje andetag känns ytligt, som om det inte räcker till. Det enda som får mig att inte sjukskriva mig och gräva ner mig under täcket är att jag vet att det bara förvärrar läget. Jag får inte ges tid att känna efter. Det är då jag kraschar.
Nu går jag och räknar dagarna. Jag har en app som fixar nedräkningen åt mig och trots att jag vet precis hur många dagar det är kvar, tittar jag varje dag. Snart kommer en tid då hormonerna försvinner och jag kan leva igen. Då jag kan. Då jag orkar. Just nu är inte den tiden.