Min sjukdom får mig att kräla i gammal skit. Jag drar upp sådant som begravts djupt i mitt inre och borde fått stanna där. Jag river upp gamla sår och inflammerar dem precis när ärren läkt. Jag går i gamla spår, upprepar misstag. Sjukdomen får mig att utsätta mig själv för risker. Den får mig att vilja skada mig själv. Den får mig att vilja skada andra. Jag tänker mörka tankar till följd av min sjukdom. Min sjukdom isolerar mig. Jag gömmer mig och gör mig så liten som möjligt för att inte synas. När någon petar på mig rämnar jag. Jag önskar att bli lämnad ifred samtidigt som jag vill att någon håller hårt och aldrig släpper taget. Två veckor varje månad dras jag ner i nedstämdhet, ibland depression. Jag förminskar mig själv. Jag tappar förmågan att bry mig om mig själv och andra. Jag blir lättretad, ibland rent av aggressiv och vill bara sparka och slåss. Självhatet är enormt.
Nej. Jag är inte min sjukdom. Må vara att jag ibland kan hitta någon musa längst ner på botten. Allt annat som jag drar med mig från botten kan gott stanna där. Och är det medicin som krävs för att det ska stanna kvar, tar jag den gladeligen. Även om det under inkörningsperioden innebär att jag kan verka hög, lida av sömnbrist och te mig aningen underligt. Så allt lär vara precis som "vanligt".
